torsdag 18 november 2010

Är nog tur..

att jag har min Mindfulness att ta till just nu. Det har kommit över oss händelser här senaste veckan. Livet är i gråskala ,tur man har en vacker miljö runt om att njuta av. Mycket tunga möten väntar förmodligen.Vart detta ska sluta vet nog ingen. Ja nu kan jag inte gå in på vad som händer här, det finns en gräns vad som kan skrivas i en blogg. Och detta känner jag är ljusskyggt. Tungt och påfrestande,men vi ska ta oss igenom detta också. Med kärlek och samhörighet kommer man långt. Hur mycket ska en mamma orka axla? För barnens välmåendes skull finns nog ingen gräns. Fast man känner sig sliten och orkeslös.

Idag har jag iallafall tagit 1,5 timmas paus från allt elände och ätit en god lunch med min Farmor. Stängde av hjärnan och bara njöt av hennes härliga berättelser från en barndom i dåtidens Skåne.

När min farmor var 10-11 år härjade 2a världskriget. Hon växte upp på en gård i Domsten i Skåne. Deras gård låg strax intill Öresund. När tyskarna hade invaderat Danmark blev gården fullbefolkad med svenska militärer.
Det låg flygspanare högst upp på staplarna av Halm. Och på logen låg de som spanade ut över sundet. Där var en stor lucka i  väggen där de kunde ha en stor lanterna riktad ut över vattnet.
Dom kvällarna då himlen var stjärnklar och månen lyste upp sundet fick farmors mor extra arbete med att koka mycket kaffe och göra många smörgåsar. Sådana nätter kom det många flyktingar glidandes tyst genom vattnet och smög iland i närheten av gården. De kom i ekor och paddlade med armar och händer. Genomblöta och frusna.Årornas ljud skulle plaskat och avslöjat deras flykt. De flesta blev upptäckta av spanande militärerna. Då visades de in till den värmande brasan och fick äta sig mätta i gårdens kök...

Detta är bara en bråkdel av min farmors underbara berättande. Min ljuspunkt av dagen.

Imorn åker jag mot Stockhom i jobbet. Det blir ett bra avbrott i vardagen. Ser fram emot Lördag då jag kan ha turen att få en pratstund med singelmamman .